Utdrag ur publicerade texter
Krig och fred i Reykjavik
(Tidningen Global, 2023)
(…) Lokalen vid en av genomfartslederna i centrala Reykjavik rymmer en blandning av sextiotalspatina och samtida politisk medvetenhet. Här samsas grupperingar av olika politiska schatteringar, ibland med miljöfokus, ibland med freds- eller pacifistisk profil, under paraplyorganisationen Samtök Hernaðarandstæðinga (Kampanj Mot Militarism), i internationella sammanhang känt under akronymen CAM, Campaign Against Militarism. Organisationens rötter går tillbaka till den amerikanska arméns närvaro i Island efter andra världskriget, först konkret på militärbasen i Keflavik, sedan i mer abstrakt form via Islands medlemskap i försvarsalliansen Nato, från 1949. Ursprungligen arbetade fredsföreningen främst med målet att lägga ner militärbaserna samt att få Island att lämna Nato (ett krav som ligger fast), men i dag arbetar medlemmarna överlag bredare, efter att amerikanerna lämnade Keflavik och Island för gott.
– Den drivande kraften bakom vår rörelse var aldrig begränsad till motstånd mot de amerikanska militärbaserna på ön, säger Guttormur Þorsteinsson, föreningens ordförande. Folk som gick med i vår organisation var emot det globala krigsmaskineriet. Kalla kriget ledde till protester mot USAs närvaro i Island, men i protesterna låg även en allmän kritik mot amerikansk inblandning i andra konflikter och mot militarism generellt. Det senare är fortsatt det övergripande målet för vårt arbete.
Stefán Pálsson, styrelseledamot och tidigare ordförande, tillägger:
– Det pågående kriget i Ukraina gör det naturligt nog svårt för oss att nå fram med våra argument. Olika former av propaganda är i rörelse, det slås på krigstrummorna, många blir påverkade av det. I sociala medier anklagas vi omväxlande för att vara proryska och för att vara styrda av USA. Vi fördömer självklart den ryska invasionen, men vår inställning är att omvärldens politiker måste prioritera ett omedelbart stopp för striderna, att arbeta för ett omedelbart eldupphör och skapa möjlighet till förhandlingar. Vi vet att kriget aldrig kommer att kunna avgöras på slagfältet. (…)
Rob och hans mor bröt när han kom ut
(Dagens Nyheter, 2020)
Nyårsaftons kväll 2013. Hanna, som nyss har börjat kalla sig Robert, eller Rob, är på väg till nyårsfest men sätter sig först vid skrivbordet och formulerar ett brev till sina föräldrar. Om funderingar och vånda. Om ett beslut som har tagit form. Rob låter brevet ligga framme på skrivbordet. Det slutar: Jag är en kille nu. / Rob.
I dag beskriver han de tidiga tonåren som kaos:
– Utöver stress och tonårsångest hade jag problem med kroppsbilden. Jag hatade att jag började få former. Dysforin manifesterades som ätstörning, jag åt ingenting och mådde allmänt dåligt. Klippte håret kort, klädde mig i lösa kläder som gömde mig. Samtidigt började jag läsa om transsexualism, att det faktiskt går att bli en annan person, den du vill vara.
Länge var skolkompisen Linn den enda som Rob pratade med om sina känslor. De blev alltmer tajta. Oskiljaktiga. Robs mamma Margaretha kände sig mer och mer utestängd.
– Det var de två och inga andra. Till sist hade jag ingen kontakt längre med Rob. Jag såg att han mådde dåligt men kunde inte nå fram till honom. Han svarade inte på mina frågor.
Problematiken kring könsdysfori var ny och främmande för Margaretha. I en skoluppsats läste hon om Robs tankar kring att vara transgender, ett ord som hon måste googla för att förstå.
Gemensamt besökte de BUP och träffade psykiatrer och psykologer. En könsutredning inleddes.
– Rob var från början tydlig med att han skulle byta kön. Jag ville försäkra mig om att det verkligen var detta han ville, med hundrafemtio procents visshet, sade jag. Men ungefär samtidigt slutade Rob helt att prata med mig. Han sade ingenting längre. (…)
Isabelle Eberhardt – en biografi
(Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2023)
Utdrag ur boken:
[…] När det gäller de mer konkreta biografiska detaljerna i Eberhardts resor vid den här tiden existerar en annan, väsensskild samtida text av stort intresse, en informationstät rapport på några sidor, privata minnesanteckningar, med början på nattåget från Genève den 4 juni 1899 fram till Eberhardts ankomst till El Oued, 500 kilometer söderut i den algeriska öknen, två månader senare. Högt tempo, färdvägar, rastplatser. Allt noterat i kärv telegramstil.
Men trots den kortfattade rapporteringen om datum, ressällskap, orter och oaser längs vägen kan Eberhardt inte avhålla sig från att infoga minnesbilder av värde, användbart material för framtida skrivande: ”Vid tvåtiden på morgonen rast på grund av illamående, alla tre drabbade av kräkningar och yrsel. Sovit mitt i öknen, på sanden. Sökt efter lastdjuren på morgonen. Mannen från Auvergne försöker tända en cigarett med ett pistolskott.”
Lika stillastående och avvaktande som de förflutna arton månaderna i Villa Neuve ter sig i Eberhardts livshistoria, lika rörliga, febriga och fyllda av intryck framstår de följande månaderna. När hon denna sommar 1899 lämnar Schweiz och Europa är det med en uppdämd rastlöshet inombords som äntligen förlöses i resor, omvägar, utsikter, möten. […]
Advent
(Ur ljudboksantologin Existens, Ekström & Garay, 2023)
(…) Ovanför trappan fortsatte hon in i dopkapellet. Klackarna i vinterkängorna klickade ekande mot kalkstensgolvet. Lugnt. Klick, klack. Verkade följa hennes hjärtas tempo.
Överallt stilla. Och tomt. Inte ens fladdermusen gav sig till känna.
Längst in i dopkapellet satte hon sig på en av stolarna. Slöt ögonen.
Men öppnade dem igen. Ett infall. Hon gick runt hörnet, fram till sakristian, låste upp, tände lampan vid skrivbordet. Här i sakristian bytte prästerna om inför gudstjänsten. Ibland hjälpte Esmeralda dem att fästa spännena i mässhakens halsringning eller knyta albans långa snören i ryggen.
Hon öppnade de höga dörrarna till garderoben. Sträckte in handen bland galgarna och lyfte försiktigt ut en stola, en av de blåa, konstfullt broderad med guldtråd. Stolan, det långa färgade bandet som bara de vigda prästerna tillåts bära under gudstjänsten. Hon hängde av sig jackan på en stol och ställde sig framför spegeln på garderobsdörrens insida. Andaktsfullt lyfte hon stolan över huvudet och lade den över de bara axlarna, ändarna i kors över bröstet, så som prästerna bär den. Den mättade djupblåa färgen, jungfru Marias färg. Därunder det rosa linnet, Esmeraldas färg. Nja, inte alltid men just i dag råkade det vara hennes färg.
Hon stod stilla, rakryggad, mötte sin blick i spegeln. Armarna utmed sidorna. Hon ville känna bördan över nacken. Ett ok, så var tanken, som en påminnelse om ämbetets tyngd och om det symboliska ok som tyngde Jesus axlar. Men Esmeralda kände ingen tyngd. Stolans mjuka siden vilade lätt runt hennes hals. Som en kärleksfull beröring, en stödjande arm om axlarna.
Som att uppdraget väger för lätt. Som att jag inte är redo att ta på mig ansvaret.
Hon lyfte av stolan igen, hängde in den i garderoben.
Det var när hon stängde garderobsdörren och blicken svepte förbi spegeln på dörrens insida som hon såg honom. Honom, någon. Bakom henne ute i kyrkan, skymtade bara i spegelglaset, ogripbart, försvinnande hastigt – en vitklädd gestalt i trappan ner mot kryptan, knappt synlig, sedan borta igen. (…)
Häcklefjäll revisited
(Albert Engström-sällskapets årsbok, 2023)
En sällsynt solig sommardag 1911 bestiger Albert Engström vulkanen Hekla på Island, 1 491 meter över havet enligt aktuella uppgifter (något lägre enligt ”mätningen af 1907” som Engström refererar till). Den mödosamma klättringen upp till krönet bildar symboliskt höjdpunkten på Engströms Islandsfärd. Här står han och reskamraten Thorild Wulff på toppen av detta mytomspunna ”Häcklefjäll”, folktrons ingångsport till underjorden. Men Engström väljer att lyfta blicken: ”Detta är ett sagoland, och på och i Hekla bor sannerligen Gud”, noterar han i sin bok om resan, Åt Häcklefjäll (första upplagan 1915). Redan i den utförliga skildringen av uppstigningens inledande långa ritt ger resenären fritt utrymme åt en oförställd hänförelse utan varje spår av de humoristiska sarkasmer som ibland utmärker hans litterära stil. ”Aldrig skall jag glömma denna dag”, utropar han. ”Jag skall minnas den som en af de viktigaste stationerna i mitt lif. Solen sken som om det varit världens första morgon efter Kaos’ natt. Snöfläckarne på Hekla lyste ljusblå mot det mörkvioletta massivet och daggen som stänkte om hästhofvarne ur smaragdmattan hade spektrets alla skiftningar.” En del av den överväldigande upplevelsen kan sägas hänga samman med de tämligen unika meteorologiska omständigheterna: ”Sikten är glasklar – icke ett moln på himlen!” Det är sannerligen inte varje Islandsturist förunnat att möta landskapet i den väderleken.
En och annan islänning i boken föräras Engströms vänligt bitska porträtt, i bild och ord. Snusande fåordiga gubbar dyker upp här och där (”världens dummaste bodbetjänt” bland andra). Men med undantag för fiskehamnen Stikkishólmur (i dag ett omtyckt turistmål, ”bland de tristaste platser jag sett” enligt Engström), tycks han ha blivit förförd av nästan allt under resan – landskapet och vyerna först och främst men även de glesbefolkade samhällena, islänningarna och hästarna.
På så sätt kan Åt Häcklefjäll sägas handla om en sann upptäcktsfärd: ännu vid tiden för resan (1911) var Island i det närmaste en vit fläck på västvärldens kartor. Att färdas på ön innebar strapatser och inte sällan konkreta faror, när den enda vägen framåt gick över strida forsar eller genom försåtlig sankmark. Men det orörda om än inte helt outforskade landskapet erbjöd samtidigt en ojämförlig upplevelse av en sorts ursprunglig frihet, ren luft, öppna vidder och tystnad. Allt detta uttrycker Albert Engström gång på gång sin vördnad inför, utan förbehåll, som här på högplatåerna ovanför Akureyri (där dagens turister färdas genom en nysprängd tunnel i berget): ”Jag undrar för mig själf om icke Paradiset låg här i stället för i Asien.” Eller vid sjön Myvatn, en dagsritt längre österut: ”Ur det svarta fältet i norr stego solfatarernas [= krateröppning] alla rökpelare mot natthimlen. I väster sträckte Myvatn sin vindlösa yta med solnedgångens sista skimmer i sitt djup och med de många kratrarne som svartblå silhuetter mot det ljusa vattnet. Världen är stor och skön och underbar.” Eller vid Almannagjá, den historietyngda bergsklyftan där de eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattorna möts och där islänningarna höll ting för tusen år sedan: ”…en natur af så vild skönhet, att jag måste hejda pännan några ögonblick för att tänka efter, om jag skall våga mig på en beskrifvning”.
Kanske är det bara så enkelt att det ojämförliga isländska landskapets egenart och skönhet ständigt förtrollar nykomna besökare – då och nu, men kanske ändå i högre grad de tidigaste resenärerna, dit Engström bör räknas även om han inte var först. (…)
Het debatt när Greta Thunberg talar i Paris
(Tidningen Syre, 2019)
”Mötesplats för skiftande synpunkter på klimatet” är rubriken för debatten i nationalförsamlingen – en välvald överskrift med tanke på den polemik som har föregått Greta Thunbergs Parisbesök. För sedan det blev officiellt att hon skulle medverka i en debatt i nationalförsamlingen har franska politiker, främst från yttersta högern, angripit henne aggressivt. Förre europaparlamentarikern och viceordföranden i Nationella fronten (numera Nationell Samling), Florian Philippot, har på Twitter kallat Thunberg för ”den heliga Greta”, som profeterar om undergången. Även politiker från partier närmare den politiska mitten har ifrågasatt hennes trovärdighet i liknande ordval. Guillaume Larrivé från höger/center-partiet Republikanerna uppmanade tidigt de deputerade att bojkotta klimatdebatten i nationalförsamlingen: ”Vi har inget behov av någon apokalyptisk guru, men däremot vetenskapliga framsteg och politiskt mod.” Polemiken fick snabbt den redan uppmärksammade debatten och Greta Thunbergs Parisbesök att hamna än mer i fokus för de franska mediernas intresse.
Klimatdebatten äger rum i konferenssalen ”Victor Hugo”, ett betydligt mindre ståtligt rum än den överdådiga plenisalen i Palais Bourbon, den traditionstyngda arenan för nationalförsamlingens ordinarie sammankomster. Redan en timme innan dörrarna öppnas trängs journalister, fotografer och poliser i hettan på trottoaren utanför. På andra sidan gatan samlas alltfler nyfikna för att få en skymt av den svenska klimataktivisten. Säkerhetskontrollen är omfattande och köerna blir långa innan de ackrediterade besökarna slutligen släpps in. På pressläktaren blir det snart fullsatt bland sittplatserna. (…)
Några reportage i pdf-format:
Porträtt av organisten Tomas Willstedt, Skånska dagbladets söndagsbilaga
Skånetrafikens informationssida i Metro, om numera rivet landmärke i Malmö
Reportage om Svenska Akademiens ordbok, Skånska dagbladet
”I antikaffären”, reportage i Konstvärlden
En natt med ”blåljusfotografen” Patrick Persson, Kamera och Bild
Länkar till krönikor och artiklar:
”Genom nålsögat”, krönika i Sydsvenskan
Reportage i Språktidningen om Språket i predikan
”Snobberiets mekanismer”, Sydsvenskan
Norrut i Kanada
(Äventyrliga familjer, 2011)
(…) Andra natten. Jag vaknar till klockan ett när tåget stannar på en namnlös station i mörkret. Oliver och Gabriel sitter uppe och pratar med tjejen från Nunavut, som ska fortsätta sin resa ytterligare ett par hundra mil norrut med flyg från Churchill. Fyra ungdomar stiger av med enorma ryggsäckar och två kanoter. De tar bilder av tåget när det lämnar dem.
Nästa morgon. Lövträden är borta. Granarna blir allt klenare och står allt glesare. Tre caribou-renar flyr i galopp över torvmossarna när tåget signalerar. Klara konstaterar att hon skulle kunna jogga i måttligt tempo och hålla jämn takt med tåget.
Järnvägssträckan från The Pas till Churchill, som numera ägs av ett amerikanskt bolag, är sedan länge i stort behov av reparationer och fick häromåret några tiotal statliga miljoner dollar i investeringsstöd, liksom hamnen i Churchill. Det hela är en del i regeringens medvetna strategi att stärka Kanadas roll i kampen om Arktis. Upprustningen av järnvägen dröjer dock. Permafrosten håller sliprarna uppe, i princip. Men marken är förrädisk. Vi smyger alltså framåt, skenskarv efter skenskarv, rakt norrut.
Halvvägs mellan Thompson och Gillam passerar vi hållplatsen Munk (mile 269) – en vindpinad vit träskylt med svart text, inget annat. Jens Munk seglade 1618 från Köpenhamn och nådde västra stranden i Hudson Bay, fortsatte söderut och övervintrade ett stycke uppströms i floden som inuiterna kallar för Kuugjuaq, ”den stora floden”, som på senare kartor kallades Munk River eller English River och som i dag heter Churchill River (liksom staden, döpt efter en numera bortglömd guvernör på handelsbolaget Hudson’s Bay Company). Munk hade 65 man med sig när han reste. Efter vintern var bara Jens Munk och två av besättningsmännen kvar i livet. Samma sommar lyckades de mot alla odds segla tillbaka till Danmark.
Medan tåget sakta strävar vidare norrut pratar vi om de hjälplösa besättningsmännen på dessa ofta dödsdömda resor. Segelfartygen fastfrusna i isen. Det ändlösa vintermörkret, skörbjugg, svält. Och vi pratar om Henry Hudson, som har gett namn åt bukten. Hudson hade nått de sydöstra farvattnen och beslutade att fortsätta utforska havet västerut. Men besättningen vägrade. Myteristerna satte Hudson, hans tonårige son och sju besättningsmän i en slup, drog dem ut på öppet vatten och kapade repet.
Det är fyrahundra år sedan och deras fortsatta öde har förblivit okänt.
Smakdomaren
(Opus, 2013)
Tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) var i trettio år i början av 1900-talet en inflytelserik och uppskattad/respekterad/fruktad/hatad musikrecensent på Dagens Nyheters kultursidor. Under signaturen P.-B. publicerade han totalt omkring 3000 anmälningar av olika musikaliska framföranden. Utgångspunkten var tydligt deklarerad: ”All konstkritik skall vara icke blott hänsynslös utan även – personlig!” Det personliga innebar för Peterson-Bergers del en estetik starkt präglad av nationalromantiska ideal och en uttalad avsky för allt modernistiskt. Det förvånar alltså inte att det slog gnistor om Peterson-Bergers recensioner, som regelmässigt väckte debatt – och hade många läsare.
Såhär kunde det låta (om pianisten Wera Schapiras tolkning av Liszt): ”Allt detta slammer säger oss nutidsmänniskor ingenting annat än att pianisten borde kunna bli en god boxare – alltså en indirekt uppmaning till recensenterna att också börja öva sig i s. k. ädelt självförsvar.” Eller (om Donizettis opera Lucia di Lammermoor): ”…det i toner grundaste som sövt något land och någon tid.” Eller, om ”koloraturdivan” i titelrollen (samma recension): ”Hon kunde sina tricks: konstfärdighet, inte konst”. Lovorden sitter långt inne: hos en annan, tjugoårig kvinnlig sångsolist tycker sig P.-B. under vissa delar av konserten möjligen kunna ana ”ett litet halvgånget konstnärstemperament, som utförde sina första fosterrörelser.”
Typiskt för hans kritik är att den rör inte bara de musikaliska tolkningarna utan i lika hög grad den musik som framförs, granskad utifrån tonsättaren Peterson-Bergers konservativa ideal, där somligt platsar, annat icke. Efter att ha lyssnat till uruppförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett (1923) frågar han sig vad det finns för mening med att ”stänga in aningslösa människor i en hemsk lokal och tortera dem till samma vanvett som musiken uttrycker”. (…)
Du, läraren!
(Recension av Frank McCourts roman Magistern, Svenskläraren, 2005)
(…) Det bör påpekas att boken har ett betydligt djupare innehåll än enbart en samling lustiga anekdoter från klassrummen. Från träffsäkert återgivna dialoger lyfter McCourt alltid blicken mot ett vidare perspektiv. Mötena med eleverna, deras meningsutbyten, konflikter och insikter ramas in av en infallsrik analys, som omfattar både det omgivande samhället (ofta den undre medelklassen i New Yorks svarta stadsdelar) och lärarens roll. Ett oförglömligt avsnitt utgår från ett biobesök som McCourt gör med en av sina klasser, bestående av 29 svarta förortstjejer. Tunnelbaneresan från skolan till Times Square kan nog ge en och annan härdad lärare här hemma perspektiv på de svårigheter han eller hon ser framför sig när biobesök med skolan kommer på tal… Men McCourt ser tjejernas intresse och nyfikenhet mitt i deras okontrollerbara glädje över utflykten. Redan följande vecka tar han dem med till teatern. Hamlet.
McCourts ämnen är engelska, språk och litteratur, och creative writing. Han är vid den här tiden lärare, visserligen med ett stort intresse för och breda kunskaper i litteratur, men han är ingen författare. Under sina många lärarår bearbetar han de historier han bär med sig från barndomen – det stoff som långt senare blir grunden för hans debutbok, Ängeln på sjunde trappsteget (utgiven först när McCourt är sextiosex år).
På samma vis hjälper han sina skrivarelever att upptäcka det grundmaterial de alla bär på för framtida litterära storverk: vars och ens liv är en story, deras egna erfarenheter, far- och morföräldrarnas historier. Helgens fester och förälskelser, stort och smått – livet.